Gemensamhet

Världens Barn 2009Det här är en reflektion om vad som kan hända när människor drar åt samma håll för att göra något osjälviskt för en annan människa. Den börjar med historien om flickan Evelyn. Kort efter hennes födelse upptäckte man att hon led av en dödlig leversjukdom och behövde därför en transplantation. Evie, som hon också kallas, är född i USA vilket betyder att hennes föräldrar själva måste hitta en del av finansieringen för sjukhusräkningar och mediciner även om de har sjukvårdsförsäkring. Jag har lärt känna Evie via Facebook där familjens vädjan om stöd i form av pengar, goda tankar och böner nådde mig via bekantas bekanta den 15 oktober förra året (2013) och jag har sedan dess följt hennes resa före och efter hennes levertransplantation.

Den första utmaningen var att få ihop de pengar som behövdes för att kunna ta hand om Evie. Evies mamma skrev den 16 oktober att familjen på bara några timmar fått ihop 25% av de pengar de satt som mål för insamlingen. En stor lättnad eftersom de nu kunde börja betala räkningar som redan kommit. Det tog ungefär två månader innan hela målet var uppnått. För mig som svensk är detta en situation som jag inte är säker på att jag riktigt kan förstå. Visst är jag arg och besviken på vårdköer och väntetider, men jag behöver i alla fall inte oroa mig för att inte kunna få vård och livsviktiga mediciner pga brist på pengar.

Resan har också handlat om Evie och hennes föräldrars heroiska kamp mot klockan i väntan på en passande lever och mot infektioner. Levertransplantationen ägde rum i juni och jag minns att till och med jag drog en lättnadens suck när de första nyheterna kom. Jag har aldrig träffat Evie och hennes föräldrar, och jag kommer kanske aldrig att göra det heller, men det känns ändå som att hennes resa är en del av mitt liv. När jag reflekterar över hennes berättelse känner jag tacksamhet över det jag har och tacksamhet över att vi tillsammans kan hjälpa varandra, att vi är en del av varandras liv.

Familjen sträcker ut en hand och ber om hjälp och människor från världens olika hörn svarar: med pengar, med omtanke och med stöd. Vi fortsätter dessutom att följa deras resa och den emotionella berg- och dalbana som följer. Det får mig att tänka på hur mycket mer vi kan vara för varandra. Hur vi tillsammans kan bygga ett samhälle för varandra; ett bygge som inte bara består av de konkreta synliga konstruktionerna utan också de mer subtila, inre strukturerna som leder till gemensamhet.

Jag är övertygad om att vi befinner oss i en tid av förändring. En stor förändring som i korthet innebär två saker. Den ena är att vi tar ett större ansvar för oss själva och hur vi vill forma våra liv. Det andra är att vi vänder oss till varandra för lösningar i allt större utsträckning. Kanske till och med istället för att vänta på att den offentliga sektorn eller andra stora institutioner ska komma med lösningar. Vi kommer att sluta oss samman och gå vid sidan om de strukturer som byggts och som ibland inte fungerar på ett sätt som ger oss det vi behöver. Vi blir starkare som individer samtidigt som vi bygger starkare band mellan varandra.

Detta inlägg är publicerat i Reflektioner och taggat , , , , , . Bokmärk permalänken. Kommentarer är avstängda, men du kan lämna en trackback: Trackback URL.