Att lyckas med förändring

Alla vill ha förändring men ingen vill förändras. Och även när vi faktiskt vill förändras är det en stor utmaning. Fråga vem som helst som slutat röka eller börjat träna.

Utmaningen är biologisk - vår fysiska kropp har hittat en balans som den vill bevara. Alla avvikelser signalerar till systemet att något är fel. Och det är en himla tur! För tänk om en förändring i din kroppstemperatur med 10% - feber på drygt 40 grader - gick obemärkt förbi.

Denna strävan efter stabilitet, som finns i alla självreglerande system, kallas homeostas. Homeostas spiller över på vårt beteende och gör det utmanande att rucka på systemet även när vi vill det. Det kan kännas som man kämpar mot en envis termostat. Som tur är finns det verktyg för att ställa om termostaten till ett nytt läge.

Verktyg #1 - Viljan

Det viktigaste verktyget är den inneboende viljan att förändra. Och den måste vara äkta. När drivkraften är så stark “att du kan känna smaken av den” uppstår en kreativ spänning. Den ger dig bränsle att ta dig framåt mot det nya önskade läget. Var ärlig mot dig själv, vad är det du önskar innerst inne. När du vet det - kör vidare!

Verktyg #2 - Målet

Formulera ett tydligt mål - det nya önskade läget.  Ju tydligare du kan uppfatta det nya läget desto mer energi flödar in i processen.
* Kan du se det framför dig?
* Kommer det att låta annorlunda när du är där?
* Hur kommer det att kännas?

Verktyg #3 - Planen

Tänk igenom din plan noggrant och klargör detaljerna för dig själv:
* Vad ska du göra annorlunda?
* På vilket sätt?
* När?
* Hur ofta?
I vissa fall kanske du behöver boka tid med dig själv i din kalender.

Verktyg #4 - Action!

Nu är det dags att ta första steget. Och nästa steg, och steget efter det. En svala gör ingen sommar, heter det. Att bryta invanda mönster innebär att upprepa det önskade beteendet om och om igen över en längre period. Hur lång period då? Enligt min erfarenhet varierar det från fall till fall, men så länge att du inte längre tänker på att du måste göra annorlunda. Det som en gång var nytt har nu blivit normalt.

Verktyg #5 - Uppmärksamhet

Var uppmärksam på dina egna tankar och känslor på din väg mot målet. När tvivel kommer smygande gäller det att tysta “tjattret i skallen”. Genom att vara uppmärksam kan du också se de framsteg du faktiskt gör - det ger mer energi till din förändringsprocess. Du kanske inte har kommit hela vägen, men för varje steg du tar kommer du närmare ditt mål.

Verktyg #6 - Coachen

Skaffa dig en coach eller kompis, någon som kan hjälpa dig. Om personen själv har genomgått samma förändring kan du nyttja tidigare erfarenheter och undvika fallgropar. Övning ger färdighet, tänk vilken färdighet rätt övning kan ge!

När du hamnar på platån

Även om du gör allt rätt kan du hamna på en platå - ingenting händer fast du följer din handlingsplan. Platån kan kännas ändlöst lång, och nu är det nära att kasta in handduken. Uthållighet och kreativitet skiljer den framgångsrike från den som ger upp i detta läge.  Använd verktygen:
* Checka av med dig själv att förändringen du jobbar mot verkligen är den du vill ha.
* Hitta kraft i din målbild. Ta en stund och visualisera målet, känn efter hur det känns när du är där.
* Använd din uppmärksamhet och fråga dig om det behövs en justering i din handlingsplan för att utvecklingen ska ta fart igen. Även små förändringar kan ge stora effekter.
* Nyttja din coach för att få feedback.


Söker du en kompis på din förändringsresa? Jag ställer upp och delar med mig av min 20-åriga erfarenhet av förändringsprocesser. Jag hjälper företag och individer att “ställa om termostaten” genom inspiration, coachning och skräddarsydda omställningsprocesser.


 

Publicerat i Reflektioner | Taggat , , , | Stängt för kommentarer

Intentionen ger mig kraft

Yosemite

Var försiktig med vad du önskar dig - det kommer att slå in!

Jag har under några månader varit tydlig för mig själv med vad jag vill i mitt liv, så tydlig att jag till och med har skrivit ned det. När jag nu tittar tillbaka kan jag se att allt som står där har slagit in. Det fick mig att fundera på intentioner och vad de betyder för våra liv.

Intentionen är en källa till kraft, bränslet för att möta utmaningar. Det är mer än ett mål (det önskade utfallet) - intentionen kopplar direkt till varför-frågan, vad det vi vill och gör ska vara bra för. Det i sin tur betyder att vi kopplar in våra drivkrafter.

Drivkrafter och valda sanningar om livet finns inom oss och styr vår tankar och handlingar, medvetet eller omedvetet. Våra valda sanningar får vi gång på gång bekräftade, även sådant vi som vi absolut inte vill manifestera, t ex "Jag glömmer alltid namn!”. Så var medveten om vad du önskar dig - det kommer att slå in!

Genom att formulera en medveten intention skapar vi en relation med det vi vill ska hända. Genom den relationen skapas en uthållig kraft som kan, om inte flytta berg så i alla fall ta dig över berget. Den gör oss också observant på de möjligheter som kommer vår väg, och driver på oss till att faktiskt göra något av dem. Kraften gör det möjligt att hålla fast vid vår framtidsvision oavsett vilka svårigheter eller hinder som dyker upp.

För att nå ett stort mål krävs en en stark intention som är i linje med våra valda sanningar. Det är vi själva som styr - vi väljer våra sanningar - det är vi som bestämmer vad som är möjligt och inte möjligt. Det gäller att bestämma sig, och att att avstå från att kompromissa det vi vill uppnå. Jag vill illustrera potentialen i en medveten intention med ett citat från Anousheh Ansari.

Anousheh Ansari är född i Iran och växte upp med drömmar om rymden. Vägen mellan flickan med drömmen om rymden och kvinnan som faktiskt for dit är lång. Den har gått mellan kontinenter, genom lång utbildning och träning samt hårt arbete. Citatet är hämtat från en intervju några dagar innan hennes rymdfärd 2006.

"I hope to inspire everyone—especially young people, women, and young girls all over the world, and in Middle Eastern countries that do not provide women with the same opportunities as men—to not give up their dreams and to pursue them. It may seem impossible to them at times.

But I believe they can realize their dreams if they keep it in their hearts, nurture it, and look for opportunities and make those opportunities happen."

Publicerat i Reflektioner | Taggat , , , , , , | Stängt för kommentarer

Mer flyt, tack!

DSC_0043Flyt uppstår när vi har genomför aktiviteter som leder mot tydliga och meningsfulla mål och som är lagom svåra. Är de för lätta blir vi uttråkade. Är det för svåra skapar de ångest. Det är vår upplevelse som räknas.

När något känns för svårt tappar vi greppet. Så hur kan vi bära oss åt för att gör det svåra greppbart? Jag har ett knep som består av två viktiga delar.

Först, att dela upp det svåra i mindre delar. Ju svårare uppgift desto mindre bit i taget. Uppgiften ska vara så liten att den ryms inom 4 cm * 4 cm. Det är en väldigt liten fotoram. Jag har till och med skaffat mig en liten ram som jag plockar fram när jag har svårt att fokusera på en liten greppbar del av ett större problem.

Nummer två, jobba bara med en del i taget. Jag riktar all min uppmärksamhet och energi mot “problemet i ramen”, allt annat lämnar jag där hän. Detta är den största utmaningen, i alla fall för mig. Ramen hjälper mig att stänga ute det som kommer sedan - det skapar en tydlig avgränsning för min mentala energi.

För att skapa lite press framåt ställer jag ibland klockan. Jag får kanske 12 minuter att jobba med problemet. När jag väl kommit igång brukar det gå lättare och när klockan ringer vill jag för det mesta inte sluta.

Så bryt ner - fokusera på en sak i taget - sätt ramar - ta ett steg, sedan nästa och nästa.

Lycka till!

Publicerat i Reflektioner | Taggat , , , , , , , | Stängt för kommentarer

Jag hatar möten!

DSC_0086Nej, det gör jag egentligen inte. Jag älskar möten! Problemet är bara att vi så sällan verkligen möts. Vi lägger mycket tid och energi på våra möten. Vi avsätter tid i våra almanackor, och bara själva bokningsprocessen kan vara tidskrävande. Vi lägger möda på att ta oss till och från mötesplatsen. Och vad är det som så ofta händer under dessa möten?

I mitt fall har några av den senaste tidens sammankomster varit helt “mötesfria”. Mycket prat och lite lyssnande. Det går till och med att uppfatta en vass ton eller en elak gliring. Med mer prat som följd. Detta är inga möten, om du frågar mig. Detta är samlingar av människor som är redo att slåss. I några fall har vi hjälpligt klarat av det som var syftet med mötet, men jag tror knappast att någon tyckte det var särskilt kul.

Varför blir det så här? Borde vi inte göra allt för att alla möten ska bli roliga och produktiva? Tänka att ägna en eller flera timmar åt att tillsammans, på ett öppet och kreativt sätt, lösa ett gemensamt problem (eller vad nu syftet är) samtidigt som vi skrattar och har kul. Vi kanske lär känna varandra bättre, kommer närmare varandra. Vi kan känna stöd av våra kollegor i svåra frågor.

Vad är receptet på ett bra möte? Här kommer mitt förslag:

1 del tydlig intention
3 delar djupt lyssnande
1 del humor
2 delar öppenhet eller nyfikenhet
1/2 del prat

Låt blandningen “koka ihop” under så lång tid som behövs för att intentionen ska uppnås, men utan att förlora spänsten och energin.

Vi kan inte ändra på någon annan än oss själva. Det blir alltså upp till oss själva (mig) att se till att nästa möte blir bättre, roligare och mer meningsfullt. Hoppas vi ses!

Publicerat i Reflektioner | Taggat , , , , , , | Stängt för kommentarer

Ljuset har återvänt

Våren är här (vill i alla fall jag tro) och ljuset har återvänt! Morgonpromenaden i morse var underbar; lite kall efter nattens minusgrader och en sol som tittade fram mellan träden. En fantastisk start på dagen. Våren är kreativitetens tid. Precis som grönskan börjar att pocka på i naturen “tränger sig” nya tankar och idéer på. Nu vill jag agera!

För närvarande är mitt fokus samhällsfrågor, bland annat situationen för de 230.000 barn i Sverige som lever i ekonomisk utsatthet. Hur kan vi ta till vara på möjligheter så att alla kan delta och bidra i vårt samhälle? Hur kan vi mjuka upp strukturerna så att de blir böjliga och ger utrymmer för även de som inte passar exakt i den mall vi har skapat? Hur kan vidga våra medvetanden och öppna oss för en kultur, en “we-space”,  som rymmer fler nyanser och mångfald?

“Världen vi har skapat är produkt av vårt tänkande, och den kan inte förändras utan att vi förändrar vårt tänkande.”
Albert Einstein

Jag tror på nya inspel för att ändra mitt tänkande. Att ta in nya intryck utan att döma eller värdera, bara ta in och låta det vara. Det finns två verktyg som jag slipar för att bli bättre på det.

Först min förmåga att lyssna. Det kan vara svårare än man tror. Att bara ta in och försöka förstå vad som sägs utan att med automatik skynda sig att delge sin syn på saken. Med lite träning går det lättare och man kan komma till ett läge när det är vilsamt. Man behöver inte göra något, tycka något eller ens veta något. Man bara lyssnar och tar in.

Den andra är min förmåga att avstå från att värdera och döma; att bibehålla en öppenhet. Det hänger ihop med lyssnandet men har en lite annan kvalitet. Det är en sak att inte säga vad man tycker, en annan att faktiskt inte tycka eller “veta” något utan bara vara öppen för den information som kommer.

Någonstans här, under alla lager av information, tror jag att svaren på mina frågor finns.

Publicerat i Reflektioner | Taggat , , | Stängt för kommentarer

I stillheten kommer svaren

Vi går motDSC00112 jul och ett nytt år. Ett nytt år med nya möjligheter. I många organisationer gäller en ny verksamhetsplan med nya mål och strategier som mejslats fram i en väl genomtänkt process. Varför ska vi hålla på strategiskt arbete? Vad hoppas vi vinna?

Det strategiska arbetet har genomgått utveckling över tid. Från att vara en övergripande process för planering till optimering av processer, värdekedjor och kärnkompetens. Olika teman har varit heta vid olika tidpunkter och med den senaste trenden följer också olika planeringsverktyg. Jag är absolut positiv till att använda verktyg, förutsatt att vi tar oss tid att verkligen förstå vad de går ut på och hur de ska användas. Det är lätt att förledas att tro att bara för att resultatet blir överskådligt och därmed enklare att kommunicera så är vägen dit snabb och rak. Bara att följa receptet!

När företagsledare idag får frågan vad de vill ha ut av strategiarbetet kommer svar som

  • insikter
  • att skapa alternativ
  • identifiera rätt frågor
  • utmana tröghet
  • hantera osäkerhet

Jag tycker mig se att behoven hänger ihop. Vi behöver nya insikter för att hantera osäkerheter och risker. Om vi kan identifiera rätt frågor kan vi utmana trögheten och hitta alternativ. Jag tvivlar starkt på att man kan hitta svaren på dessa behov genom i förväg uttänkta processer där varje tanke-steg är planerat. Det är något annat som behövs.

Vi människor har en inneboende förmåga att utforska, stretcha vår världsbild och att upptäcka nya idéer och lösningar. Vi har svaren inom oss och de blir tillgängliga för oss i utrymmet mellan aktiviteter - i stillheten och i tystnaden.

Det gäller bara att ge plats för denna “osynliga produktivitet” som skapar de verkligt kreativa värdena och nytänkande lösningarna. Tänk om det strategiska “arbetet” får ske fritt i utrymmet mellan aktiviteter istället för som en linjär process. Ta chansen under helgerna att vara i stillhet och se vilka framtidsmöjligheter som uppenbarar sig.

Med önskan om en fridfull jul och ett värdefullt nytt år!

Publicerat i Reflektioner | Taggat , , , , , , , | Stängt för kommentarer

Gemensamhet

Världens Barn 2009Det här är en reflektion om vad som kan hända när människor drar åt samma håll för att göra något osjälviskt för en annan människa. Den börjar med historien om flickan Evelyn. Kort efter hennes födelse upptäckte man att hon led av en dödlig leversjukdom och behövde därför en transplantation. Evie, som hon också kallas, är född i USA vilket betyder att hennes föräldrar själva måste hitta en del av finansieringen för sjukhusräkningar och mediciner även om de har sjukvårdsförsäkring. Jag har lärt känna Evie via Facebook där familjens vädjan om stöd i form av pengar, goda tankar och böner nådde mig via bekantas bekanta den 15 oktober förra året (2013) och jag har sedan dess följt hennes resa före och efter hennes levertransplantation.

Den första utmaningen var att få ihop de pengar som behövdes för att kunna ta hand om Evie. Evies mamma skrev den 16 oktober att familjen på bara några timmar fått ihop 25% av de pengar de satt som mål för insamlingen. En stor lättnad eftersom de nu kunde börja betala räkningar som redan kommit. Det tog ungefär två månader innan hela målet var uppnått. För mig som svensk är detta en situation som jag inte är säker på att jag riktigt kan förstå. Visst är jag arg och besviken på vårdköer och väntetider, men jag behöver i alla fall inte oroa mig för att inte kunna få vård och livsviktiga mediciner pga brist på pengar.

Resan har också handlat om Evie och hennes föräldrars heroiska kamp mot klockan i väntan på en passande lever och mot infektioner. Levertransplantationen ägde rum i juni och jag minns att till och med jag drog en lättnadens suck när de första nyheterna kom. Jag har aldrig träffat Evie och hennes föräldrar, och jag kommer kanske aldrig att göra det heller, men det känns ändå som att hennes resa är en del av mitt liv. När jag reflekterar över hennes berättelse känner jag tacksamhet över det jag har och tacksamhet över att vi tillsammans kan hjälpa varandra, att vi är en del av varandras liv.

Familjen sträcker ut en hand och ber om hjälp och människor från världens olika hörn svarar: med pengar, med omtanke och med stöd. Vi fortsätter dessutom att följa deras resa och den emotionella berg- och dalbana som följer. Det får mig att tänka på hur mycket mer vi kan vara för varandra. Hur vi tillsammans kan bygga ett samhälle för varandra; ett bygge som inte bara består av de konkreta synliga konstruktionerna utan också de mer subtila, inre strukturerna som leder till gemensamhet.

Jag är övertygad om att vi befinner oss i en tid av förändring. En stor förändring som i korthet innebär två saker. Den ena är att vi tar ett större ansvar för oss själva och hur vi vill forma våra liv. Det andra är att vi vänder oss till varandra för lösningar i allt större utsträckning. Kanske till och med istället för att vänta på att den offentliga sektorn eller andra stora institutioner ska komma med lösningar. Vi kommer att sluta oss samman och gå vid sidan om de strukturer som byggts och som ibland inte fungerar på ett sätt som ger oss det vi behöver. Vi blir starkare som individer samtidigt som vi bygger starkare band mellan varandra.

Publicerat i Reflektioner | Taggat , , , , , | Stängt för kommentarer

Vindkraft – vän eller fiende?

IMG_0527Jag besökte nyligen en av norra Europas största landbaserade vindkraftverk som ligger i Jädraås i Gästrikland. Vi kom körandes söderifrån och någon mil från Jädraås tornar “jättarna” upp sig. Jag tycker de är vackra! I mitt sinne störs inte landskapsbilden alls av vindkraftsnurrorna. Men är meningarna delade och det finns naturligtvis inget som är rätt eller fel.

En av nackdelarna som framförs är att parkerna stör djurlivet; de gör intrång i djurens naturliga områden. Fåglar och fladdermöss skadas och dödas när de krockar med pelarna eller får en smäll av tippen av en snurra. Vid besöket i vindkraftparken var vinden måttlig och vingarna snurrade i makligt takt. Det är lätt att luras att tro att hastigheten inte är särskilt hög, men det är den. Med lite mer vind kan farten längst ut i vingarna komma upp i 300 km/h eller mer. Och då förstår man att det inte är någon “lätt smekning” som delas ut till den som kommer i vägen.

Andra nackdelar som framförs är att det väsnas och vibrerar. Detta stör inte bara djuren utan också människor som bor och vistas i närheten. Just denna dag kunde man inte uppleva det, men som sagt det var tämligen beskedliga vindar. Och så var det det där om att de är fula; måste vi verkligen ha dem?

Jag kan väldigt lite om energifrågan - jag vet egentligen bara hur man använder den och jag bör vara sparsam. Genom Energimyndighetens hemsida har jag nu lärt mig att vi använder knappt 400 TWh energi per år i Sverige. Industrisektorn slukar mest energi följd av Transport och Hushåll på delad andra plats. Dessa tre grupper står för 84% av förbrukningen. 1/3 av energin som används utgörs av el. Min gissning är att den andelen kommer att öka allt eftersom fossila bränslen fasas ut. Samtidigt produceras nästan 600 TWh. Något av det exporteras, men merparten av differensen mellan tillförsel och användning är överförings- och omvandlingsförluster, särskilt i kärnkraftsindustrin.

Vi vill ha tillgång till energi, bland annat i form av el. Så vad gör vi? För det första måste vi jobba för att minska energiåtgången genom att begränsa användningen och genom effektiviseringar. Det är bara att konstatera att en miljövänlig TWh är den som aldrig produceras. För det andra ska vi satsa på sol, vind och vatten som kraftkällor och lära oss mer om hur vi kan fånga in energin med så liten negativ effekt som möjligt. Jag skulle vilja se stora satsningar på forskning och utveckling på båda dessa områden. Och det inkluderar tankar om hur vi designar våra miljöer så att olika delar kan fungera i ett samverkan.

När det gäller vindkraft så vet vi redan nu att det finns platser där den inte hör hemma. Ett sådant exempel kan vara orörd vildmark med höga naturvärden. Områden som är fågeltäta, och områden som drar till sig fåglar, fladdermöss och andra djur också olämpliga. Vi lär vi oss gradvis var kraftverken ska placeras för att störa minst.

Jag är helt övertygad om att vindkraft, precis som sol- och vattenkraft, är här för att stanna. De olägenheter som vindkraften skapar är trots allt mycket mindre än de som fossila bränslen och kärnkraft skapar. För närvarande finns ett politiskt beslut om en planerad utbyggnad av vindkraft med 30 TWh vindkraft (2012 producerades 7 TWh). För att klara utbyggnaden behövs någon enstaka procent av Sveriges yta. Det borde väl ändåvara möjligt- mitt svar blir vindkraft är en vän!

Publicerat i Reflektioner | Taggat , , , , , , | Stängt för kommentarer

Höstglöd

HöstglödHösten är här. Det mesta av sommarens blommor, frukter och bär är skördade. Nu lägger sig stillheten i naturen. Det är dags för vila och återhämtning inför nästa säsong. I människans värld är det full fart. Vi har precis tagit oss igenom höstens kick off där vi laddar för slutspurten på kalenderåret. Nu gäller det att hämta hem det allra sista möjligheterna innan vi gör bokslut. Ingen vila här.  För vissa börjar också en intensiv planeringsperiod inför nästa kalenderår. Nu ska kniven slipas så att nästa år blir än mer framgångsrikt än detta. Ingen rast och ingen ro.

Jag är den första att hålla med om att fart och fläng är spännande. Jag går igång på nya möjligheter och kan inte tänka mig att slå mig till ro. Att påstå att jag blivit klok med åren vore nog en överdrift men en och annan insikt har jag ändå fått. Vi behöver tid för vila och reflektion. Att köra för fullt hela tiden gör att kniven blir slö. Det gäller att glöda och inte tokbrinna.

Jag ser fram emot en höst med en rytm som pendlar mellan framfart och återhämtning. Jag vill ta för vana att ge lika mycket tid till att bara vara som att göra. Jag prioriterar hårt bland alla möjligheter som dyker upp. Vilka kommer att ta mig mot mitt livsmål om ett hållbart liv? Vilka mår jag bäst av att avstå ifrån?

Jag har en struktur, eller ett ramverk, som hjälper mig att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt. Det är ITP, Integral Transformative Practice. Det bygger på 9 principer, eller löften till mig själv, som vägleder mig mot ständig utveckling och välmående. En av principerna omfattar ett program av fysiska övningar - en kata. Att göra katan får mig att landa mjukt. Jag kan känna hur eventuell stress bara rinner av mig. Andningen blir djupare och långsammare och tankarna klarnar. Plötsligt kan jag ta helt nya perspektiv på tillvaron. En extra bonus är att vi tränar i grupp. Stödet från mina ITP-kamrater är STORT och oerhört uppskattat. Och det finns plats för fler. Om du är nyfiken läs mer här och anmäl dig till några av våra öppna workshops.

Jag önskar alla och en var en tid full av höstglöd!

 

Publicerat i Reflektioner | Taggat , , , , , , , | Stängt för kommentarer

Det finns inga sopor!

DSC_0008Va?! Det kan inte stämma tänker du som kanske stoppade en påse i ”gröna tunnan” senast igår.

Forskare räknar med att mängden sopor kommer att fördubblas fram till 2025, trots nya material och teknologi för att minska vårt skräpalstrande. Varje dag producerar vi 1,8 miljoner ton sopor inom OECD-länderna. Olika länder har olika hög sopproduktion. Bara begreppet produktion av sopor är besynnerligt! I Sverige jobbas det aktivt för att minska avfallsmängden. Sedan 1994 har avfall till deponi minskat med 68 procent. Avfall till deponi, ett annat besynnerligt uttryck, betyder att vi lägger soporna på en tipp. Utvecklingen betyder inte att vi slutat slänga sopor, men vi gör det i mindre utsträckning.

Jag har läst många poäng ekonomi på universitet, egentligen hade de räckt med en enda föreläsning. Den första föreläsningen i Nationalekonomi där fick vi lära oss följande: "Produktion sker med knappa resurser. Ekonomi handlar om att hushålla med dessa resurser." Jag är ekonom och enligt mitt sätt att se de kan en daglig tillväxt på ett redan stort sopberg inte vara att hushålla med jordens knappa resurser. Ingenting försvinner det byter bara form. Råvaror utvinns, blir till produkter, visst material återvinns när produkten tjänat ut, annat förbränns eller läggs i deponi.

Vi borde lära av naturen, den är smart. Man skulle kanske kunna säga att det finns ”sopor” i naturen också. Men naturen slänger ingenting där det inte hör hemma. Löv vissnar, dör och ramlar ned på marken; de har gjort sitt i fotosyntesen. Men istället för att läggas i deponi blir de råvaror i en annan process. Löven tillverkar ny jord. Tänk om vi skulle se allt som vi inte längre har bruk för som material i en annan process med målet att allt ska tas tillvara i ett evigt kretslopp.

Jag är inte den enda som tänker så här. Det finns till och med de som vänder på det. Istället för att se på sopor som förbrukade grejer där värdet är noll, eller i alla fall litet, ser man en möjlighet ”uppgradera” soporna till nya material eller produkter av högre ekonomiskt eller miljömässigt värde. Min poäng är att vi behöver vidga vårt synsätt. Ingenting försvinner, låt oss se det som en möjlighet! Allt material ska ha en livslängd som omfattar mer än en användning - mineraler som funnits i berggrunden finns nu i min telefon och vart ska de ta vägen när jag eller någon annan inte längre har bruk för min telefon?

 

Publicerat i Reflektioner | Taggat , , , , , | Stängt för kommentarer